Ibland händer det. Något. Djupt inom en. Något som vill ut, en dörr som äntligen gläntades, något som släppte taget. Ofta kommer det i form av tårar. Tårar som rullar tyst nedför kinden. Tårar som strömmar likt en forsande flod. Tårar som svider, som lättar, som skänker tröst och ro. Tårar av tacksamhet. Tårar av ilska. Tårar..... Som yogalärare får jag ibland bevittna att det sker med mina elever och det är min uppgift att notera och se. Inte att direkt slänga mig fram, krama om och säga att det ordnar sig. Jag vet ju inte vad som pågår, vad eleven går igenom. Min roll alltid som yogalärare är att hålla energierna, att finnas där om det behövs. Att eleven vet om att det är ok det som sker, vad det nu än är, att jag har noterat och håller ödmjukt koll, att jag frågar om eleven behöver en kram, behöver prata om det. Min roll då är att lyssna. Inte att lösa något problem. Möjligen förklara vad som pågår om eleven behöver det. Jag finns här för att leverera verktygen, att visa dörren. Det är alltid upp till eleven att gå till dörren, öppna den och gå igenom.❤ I torsdags på samayogan så fick jag bevittna detta. Och det var tårar av tacksamhet fick jag veta. Underbart och så vackert. Det är en Blessing. Danyoham